Psyk sammhället
Jag slutar alldrig förvånad hittade en artikel på DN
"Var fjärde person i Sverige vill inte arbeta tillsammans med någon som har en psykisk sjukdom. Var femte skulle inte bjuda hem någon som de vet lider av en sådan sjukdom. Fram till och med 2011 satsar regeringen 24 miljoner för att ändra attityder till personer med psykiska sjukdomar och funktionsnedsättningar. Myndigheten Handisam ska tillsammans med patient- och anhörigorganisationer genomföra en kampanj mot fördomar kring psykisk ohälsa."
Vore de inte bätre att hjälpa och satsa på dom sjuka istället för att få resten av sammhället att förstå dom.
Ska dom sjuka sätta upp en skylt på dörren där de står "Varning för psykfall" istället för "Varning för hunden".
De fins många psykiska sjukdommar Jag tror alla till mans lider av lite psykiska besvär ibland tex stress, sömnbesvär,trötthet. Och smärtsyndrom är en psykiska sjukdommar. Så jag undrar vilka som ska jobba då?. Man ska inte jämföra diagnoser men jag undra hur folk skulle reagera om man sa "Jag vill inte jobba med nån som har diabetes eller canser"?.
Aftonbladet skriver om att Alliansen pressar på om psykvården
"Den borgerliga alliansen vill satsa på psykvården. Minst fem miljarder kronor de närmaste tio åren, skrev de i DN häromdagen.
Vårdgarantin ska gälla även patienter som söker för psykiska besvär. Kommunerna och landstingen ska samarbeta bättre och dela på kostnaderna så att psykpatienter inte kommer i kläm. Barn- och ungdomspsykiatrin liksom psykiatrin inom primärvården ska stärkas."
Jämför dom 5 miljarder dom vill sattsa på psykvården under dom närmaste 10 åren mot dom 24 miljoner dom skall sattsa på resten av sammhället på 1 år för att få dom att förstå dom psykiskt sjuka bättre. Låter dom propetionerna rimligt????. De tycker inte jag vist dom satsar mer allt som allt under 10 år, men ska de ta 10 år att hjälpa dom sjuka och bara 1 för att ändra attityden hos samhället..
Aftonbladet skriver också att:
"Psykvården brottas med stora problem. Brutna själar tas inte på samma allvar som brutna ben. Sängplatserna i den slutna psykiatrin har blivit färre samtidigt som den utlovade utbyggnaden av öppenvården har uteblivit. Psykvården har fått bära betydligt större besparingar än andra vårdformer, samtidigt som många landsting och kommuner struntar i att samverka. Människor som behöver genomtänkt stöd får nöja sig med pillerkartor".
De är som jag alltid sagt de är finare att bryta ett ben än att få ett brustet hjärta eller kause i hjärnan. ska de va så. Hur många av oss har nån gång ringt sig sjuk till sitt jobb men inte sagt sanningen, man har skyllt på magsjuka, feber eller snuva istället för säga jag mår dåligt psykiskt klarar inte av att gå till jobbet idag. Jag tror de är många som inte vågar erkänna att dom mår dåligt. Ta detta med att fråga nån hur dom mår personen svarar bra då är allt lugnt, men svarar dom skit kan inte den personen som fråga hantera de.
Aftonbladet fortsätter att skriva:
"Läkarna kämpar om vilka patienter som är i störst behov av att läggas in på redan överfulla psykavdelningar. Johan Cullberg, professor i psykiatri, har beskrivit det som ett ”krigstillstånd bakom sjukhusväggarna”.
Anders Milton, regeringens psykiatrisamordnare, hävdar att staten behöver satsa drygt sju miljarder under åtta år på psykvården. Regeringen har hittills nöjt sig med att satsa 700 miljoner under två år. Nu lovar borgerligheten minst fem miljarder under tio år.
Psykiskt sjuka är inga aktiva opinionsbildare. De har fullt upp med att klara av vardagen, med att överleva livets mörka sida. Därför är de lätta att spara på. På längre sikt blir besparingar i psykvården förödande, men just här och just nu blir det inga demonstrationer utanför kommun- och landstingshusen".
Hittade samtidigt en annan artikel på Dagens medicin
"Sju av tio svenskar anser inte att personer med psykiska problem får professionell hjälp inom vården. Myndigheten för handikappolitisk samordning, Handisam har frågat mer än 2 000 svenskar om psykisk ohälsa. Resultaten antyder att misstron mot psykiatrin är utbredd.
Endast 30 procent av de tillfrågade instämmer i påståendet att de flesta människor med psykiska problem får professionell hjälp inom sjukvården.
– Det är en olycklig bild av vården som gör att folk inte söker hjälp i tid. På så sätt växer problemen för både den som behöver professionell vård och samhället i stort, säger Rickard Bracken, projektledare på Handisam, i ett pressmeddelande."
Så hur ska vi lösa de. Vist skulle de va bra om sammhället förstod dom sjuka bättre men de löser ju inte deras problem, de skulle på sin höjd underlätta lite för dom sjuka. Skulle samhället förstå bättre men vården fortfarande skulle va ussel är ju dom 24 miljonerna bortkastade. så en samverkan mellan insatserna skulle väll va bra tycker jag. de är ju så mycket som ska till, få dom delaktiga i samhället, känna sig behövda, ekonomisk hjälp, boendestöd, stöd med barnen, stöd och hjälp med myndigheterna. Tänk om de fans en samlad organisation som kunde samordna alla dessa områden så man inte behöver ringa runt till 20 st personer för att försöka få rätsida på sitt liv. För jag vet att många av dom sjuka vill bara leva ett normalt liv som alla andra men med lite stöd. Är de för mycket begärt????
"Var fjärde person i Sverige vill inte arbeta tillsammans med någon som har en psykisk sjukdom. Var femte skulle inte bjuda hem någon som de vet lider av en sådan sjukdom. Fram till och med 2011 satsar regeringen 24 miljoner för att ändra attityder till personer med psykiska sjukdomar och funktionsnedsättningar. Myndigheten Handisam ska tillsammans med patient- och anhörigorganisationer genomföra en kampanj mot fördomar kring psykisk ohälsa."
Vore de inte bätre att hjälpa och satsa på dom sjuka istället för att få resten av sammhället att förstå dom.
Ska dom sjuka sätta upp en skylt på dörren där de står "Varning för psykfall" istället för "Varning för hunden".
De fins många psykiska sjukdommar Jag tror alla till mans lider av lite psykiska besvär ibland tex stress, sömnbesvär,trötthet. Och smärtsyndrom är en psykiska sjukdommar. Så jag undrar vilka som ska jobba då?. Man ska inte jämföra diagnoser men jag undra hur folk skulle reagera om man sa "Jag vill inte jobba med nån som har diabetes eller canser"?.
Aftonbladet skriver om att Alliansen pressar på om psykvården
"Den borgerliga alliansen vill satsa på psykvården. Minst fem miljarder kronor de närmaste tio åren, skrev de i DN häromdagen.
Vårdgarantin ska gälla även patienter som söker för psykiska besvär. Kommunerna och landstingen ska samarbeta bättre och dela på kostnaderna så att psykpatienter inte kommer i kläm. Barn- och ungdomspsykiatrin liksom psykiatrin inom primärvården ska stärkas."
Jämför dom 5 miljarder dom vill sattsa på psykvården under dom närmaste 10 åren mot dom 24 miljoner dom skall sattsa på resten av sammhället på 1 år för att få dom att förstå dom psykiskt sjuka bättre. Låter dom propetionerna rimligt????. De tycker inte jag vist dom satsar mer allt som allt under 10 år, men ska de ta 10 år att hjälpa dom sjuka och bara 1 för att ändra attityden hos samhället..
Aftonbladet skriver också att:
"Psykvården brottas med stora problem. Brutna själar tas inte på samma allvar som brutna ben. Sängplatserna i den slutna psykiatrin har blivit färre samtidigt som den utlovade utbyggnaden av öppenvården har uteblivit. Psykvården har fått bära betydligt större besparingar än andra vårdformer, samtidigt som många landsting och kommuner struntar i att samverka. Människor som behöver genomtänkt stöd får nöja sig med pillerkartor".
De är som jag alltid sagt de är finare att bryta ett ben än att få ett brustet hjärta eller kause i hjärnan. ska de va så. Hur många av oss har nån gång ringt sig sjuk till sitt jobb men inte sagt sanningen, man har skyllt på magsjuka, feber eller snuva istället för säga jag mår dåligt psykiskt klarar inte av att gå till jobbet idag. Jag tror de är många som inte vågar erkänna att dom mår dåligt. Ta detta med att fråga nån hur dom mår personen svarar bra då är allt lugnt, men svarar dom skit kan inte den personen som fråga hantera de.
Aftonbladet fortsätter att skriva:
"Läkarna kämpar om vilka patienter som är i störst behov av att läggas in på redan överfulla psykavdelningar. Johan Cullberg, professor i psykiatri, har beskrivit det som ett ”krigstillstånd bakom sjukhusväggarna”.
Anders Milton, regeringens psykiatrisamordnare, hävdar att staten behöver satsa drygt sju miljarder under åtta år på psykvården. Regeringen har hittills nöjt sig med att satsa 700 miljoner under två år. Nu lovar borgerligheten minst fem miljarder under tio år.
Psykiskt sjuka är inga aktiva opinionsbildare. De har fullt upp med att klara av vardagen, med att överleva livets mörka sida. Därför är de lätta att spara på. På längre sikt blir besparingar i psykvården förödande, men just här och just nu blir det inga demonstrationer utanför kommun- och landstingshusen".
Hittade samtidigt en annan artikel på Dagens medicin
"Sju av tio svenskar anser inte att personer med psykiska problem får professionell hjälp inom vården. Myndigheten för handikappolitisk samordning, Handisam har frågat mer än 2 000 svenskar om psykisk ohälsa. Resultaten antyder att misstron mot psykiatrin är utbredd.
Endast 30 procent av de tillfrågade instämmer i påståendet att de flesta människor med psykiska problem får professionell hjälp inom sjukvården.
– Det är en olycklig bild av vården som gör att folk inte söker hjälp i tid. På så sätt växer problemen för både den som behöver professionell vård och samhället i stort, säger Rickard Bracken, projektledare på Handisam, i ett pressmeddelande."
Så hur ska vi lösa de. Vist skulle de va bra om sammhället förstod dom sjuka bättre men de löser ju inte deras problem, de skulle på sin höjd underlätta lite för dom sjuka. Skulle samhället förstå bättre men vården fortfarande skulle va ussel är ju dom 24 miljonerna bortkastade. så en samverkan mellan insatserna skulle väll va bra tycker jag. de är ju så mycket som ska till, få dom delaktiga i samhället, känna sig behövda, ekonomisk hjälp, boendestöd, stöd med barnen, stöd och hjälp med myndigheterna. Tänk om de fans en samlad organisation som kunde samordna alla dessa områden så man inte behöver ringa runt till 20 st personer för att försöka få rätsida på sitt liv. För jag vet att många av dom sjuka vill bara leva ett normalt liv som alla andra men med lite stöd. Är de för mycket begärt????
Kommentarer
Skicka en kommentar