Tystsamheten

jag har funderat på dehär med ensamvarg och social freek ;).
varför vissa trivs själva varför vissa vill vara så sociala som dom bara kan, har de med åldern att göra kanske?. Själv har jag inte bestämma mig jag älskar ensamheten, tystnaden iofs när är de alldeles tyst hos mig *fniss* samtidigt som jag är en väldigt kompetent social människa som strivs bland folk och dom flesta trivs i mitt sällskap, har inte långt till skratt. Sen beror de ju på var jag ska vara ensam och hur jag mår för stunden, ensam i en skog kan vara helt underbart bara gå och ströva, lyssna, se. Mår jag dåligt vill ja vara runt mina nära och kära svår balansgång de där.

jag vet folk som klänger sig fast på andra för att själv må bättre varför inte se att de bästa är att ta ett steg bakåt låt dem hela, läka och ge distans till saker sen kan man visa sig igen. Är de en riktig vän finns han/hon kvar även efter en tid. de handlar inte alltid om en själv, vist är jag viktig men de är inte alltid jag som ska ha rätt de är inte alltid jag som vet bäst även om de gäller mig själv. Jag har lärt mig att lyssna lära och acceptera saker som sker, allt har en mening allt sker av en specifik anledning.

Tyvärr blir allt för många sura arga om nån backar eller håller sig borta, men varför den personen kanske behöver de just nu, är de så farligt har han/hon sluttat att vara min vän eller tycka om mig?

...när en människa har ljus inom sig
lyser det om henne
Då lär vi känna varandra medan vi
vandrar tillsammans i mörker,
utan att behöva treva över
varandras ansikten eller
göra intrång i varandras
hjärtan
- Citat av Albert Schweizer