Vi straffar oss själva

De är hopplöst hur vi går genom livet i samma fotspår och hur vi använder samma mönster och beteenden genom hela livet, varför kan vi inte göra oss av med dom dåliga och behålla dom bra, varför lär vi oss inte av mina misstag, de är nästan som vi ska straffa oss själv.

Rädslan tar över oss vi vill inte men den finns där djupt rotat i oss, vi är ju sånna vanemänniskor men men varför behåller vi dom dåliga vanorna?, är de så att vi människan inte ska få må bra och vara lycklig så utan vi måste behålla de dåliga för att straffa oss själva hela tiden.

Och sen när man hittar de man söker i livet gör vi allt för att stöta bort de genom att nervärdera oss själva till den minsta graden att vi försakar lyckan, detta gäller all t tex jobb, socialt, relationer, familj mm. är de rätt och bra, varför inte stanna upp leva i nuet och leva i lyckan, leva i glädjen.

Jag hamnade i en sån situation i går själv och den skrämde mig, jag trodde jag visste bättre men inte , jag trodde jag kommit längre i min själsliga utveckling en vad jag ville se, men inte då, men jag måste ge mig själv kredit att jag kommit så långt ialf att jag ser vad de är jag gör mot mig själv jag ser problemen, men gör jag nåt åt de?, jag vill tro de ialf har jobbat jätte mycket med mig själv på detta plan. Jag är medvetna om dom och jag vågar uttala dom ialf nu de tycker jag känns skönt och bra så nu är de bara sista steget kvar att släppa dom och bli en fri individ

Jag tänker kämpa jag tänker slåss för de jag har/är idag de är värt att slåss för med näbbar och klor och inget jag vill förlora nånsin. Jag har kommit så långt att jag trivs med mig själv jag har hittat alla saknade delar av mitt liv, hjärta och hjärnan samspelar äntligen, jaha tänker inte straffa mig själv längre och de är oki att visa sig svag ibland de gör en stark.

Så till alla där ute Lev nu, Älska dig själv och Stå på er för de är bara du som kan komma dit du vill.