Internets baksida......
Jag förstår inte dom som via nätet gör saker dom aldrig skulle gjort förut lol
tex när dom gömmer sig bakom de för att starta konflikter, bråk mm. Man gör sig ovän med en massa personer slutar va vänner med dom på olika siter för sen efter några veckor, månader bli vän igen. Hur länge tror dom att de funkar.
Jag skulle fundera över mitt handlande om man blir ovän med folk efter folk hela tiden, sen skylla på dom andra. Då är de nog dags att rentvå sitt eget handlande tycker jag.
De jobbigaste är när man försöker lösa nåt och personen hela tiden säger "Det är många saker, som jag helst inte ville ta här eller nu". hur ska man då kunna diskutera, ändra på saker eller lösa konflikten.
Jag har lärt mig att genom andra känner man sig själv. så de är ju lättare att hoppa på, klanka på andra än att se sina egna misstag. Så vore de inte enklare att titta över sitt eget handlande föra man anklagar alla andra?
De värsta med internet är ju att nu behöver man inte ta nåt öga mot öga man kan ju ta de via gästböcker eller mail. då blir de ju så opersonligt och man kan säga vad man vill utan att tänka först.
Så istället för försöka lösa saken så bryter man kontakten. moget eller hur.... Vi vänner behöver inte alltid va överens tycka samma sak de är ju de som gör livet intresant ju, olikheterna. så varför vågar man inte umgås med starka personligehter när man är svag själv, då försöker man iställer sätta sig i bättre dager och lossas va nåt och spela ett spel. Kan man kräva att andra ska va uppriktiga när man inte själv är de?.
sen tycker jag de är konstigt att folk vill man ska ta ens parti för sen säga du är aldrig neutral. hur går de ihopp?. Jag försvarar ofta mina vänner inför andra men jag springer inte och säger de till den jag försvarat. jag står alltid på mina vänner sida hur dumt eller konstiga saker dom gjort, när andra anklagar, beklagar sig över deras handlande. För att sen gå till min kompis och ta de med den och fråga tex hur dum är du som gjorde ditt eller datt. men jag säger aldrig de till den andra först. Jag hatat skitsnack, jag tycker att kan man inte säga rakt ut till nån vad man tycker så för man va tyst. har jag sagt till en person vad jag tycker, och sen säger nåt till en anan är de ju inte skitsnack då vet ju personen i fråga var jag står.
Jag är inte klanderfri jag häller men jag ransakar ialf mig själv lite då och då. jag vet jag har fel och brister och jag försöker jobba med dom. Men för mig är en vän alltid en vän, vist man kanske har mer eller mindre kontakt vissa perioder men jag slutar inte va vän med den för de.
tex när dom gömmer sig bakom de för att starta konflikter, bråk mm. Man gör sig ovän med en massa personer slutar va vänner med dom på olika siter för sen efter några veckor, månader bli vän igen. Hur länge tror dom att de funkar.
Jag skulle fundera över mitt handlande om man blir ovän med folk efter folk hela tiden, sen skylla på dom andra. Då är de nog dags att rentvå sitt eget handlande tycker jag.
De jobbigaste är när man försöker lösa nåt och personen hela tiden säger "Det är många saker, som jag helst inte ville ta här eller nu". hur ska man då kunna diskutera, ändra på saker eller lösa konflikten.
Jag har lärt mig att genom andra känner man sig själv. så de är ju lättare att hoppa på, klanka på andra än att se sina egna misstag. Så vore de inte enklare att titta över sitt eget handlande föra man anklagar alla andra?
De värsta med internet är ju att nu behöver man inte ta nåt öga mot öga man kan ju ta de via gästböcker eller mail. då blir de ju så opersonligt och man kan säga vad man vill utan att tänka först.
Så istället för försöka lösa saken så bryter man kontakten. moget eller hur.... Vi vänner behöver inte alltid va överens tycka samma sak de är ju de som gör livet intresant ju, olikheterna. så varför vågar man inte umgås med starka personligehter när man är svag själv, då försöker man iställer sätta sig i bättre dager och lossas va nåt och spela ett spel. Kan man kräva att andra ska va uppriktiga när man inte själv är de?.
sen tycker jag de är konstigt att folk vill man ska ta ens parti för sen säga du är aldrig neutral. hur går de ihopp?. Jag försvarar ofta mina vänner inför andra men jag springer inte och säger de till den jag försvarat. jag står alltid på mina vänner sida hur dumt eller konstiga saker dom gjort, när andra anklagar, beklagar sig över deras handlande. För att sen gå till min kompis och ta de med den och fråga tex hur dum är du som gjorde ditt eller datt. men jag säger aldrig de till den andra först. Jag hatat skitsnack, jag tycker att kan man inte säga rakt ut till nån vad man tycker så för man va tyst. har jag sagt till en person vad jag tycker, och sen säger nåt till en anan är de ju inte skitsnack då vet ju personen i fråga var jag står.
Jag är inte klanderfri jag häller men jag ransakar ialf mig själv lite då och då. jag vet jag har fel och brister och jag försöker jobba med dom. Men för mig är en vän alltid en vän, vist man kanske har mer eller mindre kontakt vissa perioder men jag slutar inte va vän med den för de.
Håller med i så mycket av det du skriver.
SvaraRaderaFolk är snabba med att jämt skylla på "andra" eller "vissa personer", men samtidigt hävda att de inte bråkar, när det är just sånt som ofta startar saker som ligger och gror för att bilda konflikter vid senare tillfällen istället för att ta saker här och nu.
Denna rad är så klockren: "folk vill man ska ta ens parti för sen säga du är aldrig neutral". Det är precis så lite som IT människan tänker. Det är inte långt mellan IT och ET. "Phone home", förutom att ingen är hemma hos dem, de surfar vårdslöst mellan filerna på en motorväg, och skyller allt på andra... Som småbarn: "Det var inte jag... h*n började!".
Nätet kanske utvecklar oss, men just nu gör det bara människan primitiv. Det är kanske en ny tidsålder, men då bör vi alla inse att vi inte ännu är något annat än neandertalare som drar hem kvinnor i håret och säger "Uuuuuugh!" om allt, samt tror att våld är lösningen på allt..